maddizplace

Det var verkligen inte igår som jag bloggade sist, en så där nästan 10 år sen om man ska vara exakt. 

Ja och varför kom jag på det nu då att ta upp bloggen igen? Jo jag känner ett starkt behov av att få "prata" av mig. Bloggen var mitt andhål när barnen var små och sjuka titt som tätt. Nu är barnen tonåringar båda två, med alla tonårsbekymmer som hör till. Eller ja vi har nog lite fler bekymmer än så. Vet knappt vart jag ska börja...

Värst är det med sonen som ta me tusan ska drabbas av som går att drabbas av känns det som. 
Allt började när Stortroll började 6:a. Redan första veckan ramlar han på skolgården och vrider till ena benet så att det ser ut som att han har brutit det. In till akuten och gör en röntgen som inte visar någon fraktur. MEN säger läkaren  det finns en stor cysta i benet, så pass stor att man skickar över röntgenbilder och journal till Linköping för bedömning. Hela tiden får vi höra att cystan ser godartad ut, men att ibland blir de så stora så att benet blir skört. Gissa vad som hände fyra dagar senare. Jo ungen bryter benet precis under knät. Det visar sig att just där det blev en fraktur är skelettet ungefär 6 mm tjockt 😱 inte konstigt att benet gick av. Det är typ nu vårt lilla helvete bryter ut, gipsbehandling i 6 långa veckor, ett antal olika röntgen för att utesluta att cystan är malign och sen behandling en gång i månaden i tre månade. Sen några fler röntgen för att se om cystan försvunnit. Drygt 1 år efter att vi fått besked om cystan så blir Stortroll friskförklarad och vi uppmanas att höra av oss om han får ont igen eller börjar halta. Under denna period har ungen lyckats få en blindtarmsinflammation oxå med tillhörande operation. Jag säger ju att han är olycksdrabbad  den lille gossen. 
I november/december förra året börjar Stortroll att få ont i benet igen. Ok, ringer Linköping, får tid till röntgen ganska omgående som i sin tur visar att cyst-jäveln är tillbaka. Jaha, bara att börja om med behandlingar fast denna gång bara två omgångar och den sista var i torsdags. Ja nu kanske ni undrar hur sonen mår? Ja jag kan säga så här att han mår skit och då menar jag skit. Det blev vi varse om redan i torsdagskväll, när han vägrar åka till kurator på fredag morgon och han fryser hellre ihjäl än åker dit. Lyckat efter många om och men få in ungen i värmen. Hans pappa har ett långt samtal med honom och lyckas på nåt sätt få honom att lugna sig. Morgonen efter hittar vi ett brev under sovrumsdörren där han har skrivit att han bara vill dö. Han vägrar nya kontakter och han litar inte på någon. Jag springer ner till hans sovrum för att se om han är där och lever, vilket han gör men han är skitarg på allt och alla. Hela fredagen går till att vakta ungen så att han inte gör något dumt samt att ringa BUP och alla möjliga instanser. På kväller eskalerar allt och han vill åter igen skada sig själv och dö. Då lyckas jag få med honom till BUP avd 40 i Linköping. Där får han prata med en läkare som tar beslutet att han kan åka hem igen med lugnande tabletter.
Den här helgen som varit har varit en av de värsta i mitt liv. Har inte sovit särskilt mycket, är livrädd att min älskade son gör sig illa eller avslutar sitt liv. Nu blev vi akut inskrivna på BUP i Norrköping och utredning samt hjälp har påbörjats. Hur mår jag själv då? Ja jag vet inte hur jag mår egentligen. Jag är ingen bra kollega just nu i vilket fall som helst. Fick som tur var ett vab-intyg på 2 veckor så att sonen och jag kan bli något stabila. Ska prova att jobba i nästa vecka om jag orkar... Jag har trots allt världens bästa arbetsplats med världens bästa kollegor ❤️ 
Ha en bra kväll allesammans ❤️